Om mig

Prolog

Simon Klein fick redan i ung ålder (från födseln-2år) bekanta sig med Tv-Spel. Han fick titta på när sin storebror spelade en rad klassiska spel till sin nyinhandlade NES. Vid den här åldern så förstod säkert inte Simon Klein att det rörde sig om Super Mario Bros, Megaman, Excite Bike eller Zelda på skärmen, men något intresse måste det i alla fall funnits eftersom han studerade sin storebrors spelande. Vilket man även får se prov på när han åtskilliga gånger försöker trycka ner en tablettask istället för kasset i Nintendon, men han har ju lärt sig principen för hur man gör i alla fall. Nu har han fått ett inombärande intresse för Tv-Spel och Nintendo. Ett intresse som kommer att väckas upp 7 år senare, för att bli verklighet.

Legenden börjar...

Det var en vanlig skoldag i 2:an för den blott 8 årige Simon Klein. Den dagen så skulle han gå hem till en kompis. När de väl pallat sig hem till kompisen sätter han på något som kallas Tv-Spel och börjar spela. Spelkonsollen var N64 och spelet var inget mindre än Super Mario 64. Han hade 22 stjärnor och vilken 8 åring blir inte direkt fångad av Super Mario 64's färgglada charm och simpla upplägg.

En tid gick och en lördag så bestämde sig Simon Klein att åka med sin pappa och handla ett N64 på Stor och Liten för 999 kr med rabattkupong. När Simon Klein sedan kom hem så hade hans 18 åriga storebror kommit på besök och han som spelat både NES och SNES i sina dagar behöver inte lång tid på sig för att konstatera att det är ett N64 med Super Mario 64. Sedan så är de två bröderna båda fångade i Super Mario plattforms kungens härliga värld ända från den stunden då Mario hoppar upp ur det gröna röret tills man lyckats med tredje svingen på sista Bowser. Sedan var Simon Klein förtrollad av Nintendo och ett evigt Nintendo-fan.

Ett antal månader har gått och samma kompis med N64 säger att han ska åka och köpa något som heter Zelda efter skolan. Utan en aning om vad det är för spel så önskar sig Simon Klein detta spel i födelsedagspresent. När Simon väl sätter på spelet Zelda: Ocarina of Time och börjar spela det så märker han nästan direkt att det inte alls är ett färgglatt och ljust spel. Det är dessutom på tok för svårt anser han. Han tröttnar givetvis inom kort tid på spelet och lägger det på hyllan.

Så en dag när Simon tagit med sitt N64 och sina spel till farmor och farfar, så är hans kusiner där. Den ena undrar om han vill ha hjälp med Zelda ovetandets om att Simon endast har kommit till dekuträdet. Men så börjar kusinen flitigt att spela och komma vidare i spelet. Simon tittar på och tycker det verkar vara väldigt spännande, intressant och nu även roligt. Dock så går tiden snabbt när man har roligt och sedan måste kusinerna skiljas åt.

Simon kommer hem och i skolan så erbjuder sig kompisen att hjälpa honom med Zelda och tillsammans efter många dagar och mycket spelande så tar de sig fram till Spirit Temple, men sedan så avtar spelandet där och Ocarina of Time handlar åter igen på hyllan ett tag framöver.

Tiden går och Simon Klein hinner spela igenom många spel och även skaffa andra nya. Men så på sin 11 års dag får han spelet Zelda: Majoras Mask. När han stoppat i guldkassetten och börjat spela så märker han att detta var ett ganska mysigt spel, som var lite klurigt och spännande. Simon Klein fortsätter att spela och blir minst lika förälskad i spelet som Super Mario 64. Ända från det att man hör "Clock Towns" muntra intro toner tills slutet när man får höra "Oath to Orders" dystra toner, så är han fångad. Efter många månader och försök så har han faktikst klarat spelet och han kände sig faktiskt ganska stolt. Det var då han märkte att han inte bara var ett nintendo-fan utan ett entusiastiskt Zelda-fan. Majoras Mask kanske inte är det bästa Zelda spelet, men det var det spelet som gjorde så att han blev trollbunden vid Zelda och Simon Klein kommer alltid att vara spelet hängiven sin favoritplats i hans hjärta. Från hyllan plockas nu Ocarina of Time ner, som inte behöver vänta särskilt många veckor för att varvas. Nu har han märkt att detta var verkligen hans serie. Inget går längre upp mot att rida på Hyrule Fields öppna ängar eller springa runt i Clock Towns gemytliga miljö.

Han fortsätter att vara ett Zelda-fan. Dock så dyker ju inga nya spel upp. Så en dag får han se en video när han då redan köpt ett Gamecube. Videon är på ett Zelda spel och det verkar vara ganska kul, men vad är det för ful och barnslig grafik tänker han, men som Zelda-fan tvivlar han inte en sekund. När spelet sedan kommit och är uthämtat på Toys'r'us så dröjer det inte länge innnan spelet är varvat och han undrar hur han någonsin kunde tänka en sådan fruktansvärd tanke om spelets trollbindande grafik. Under tiden har han också hunnit lära sig något som heter HTML. Så han beslutar sig för att göra en hemsida om hans favorit serie.

Epilog

När han senare blickar tillbaka på tiden så väcks enorma positiva nostalgikänslor. Han minns hur rädd han var för att något läskigt skulle dyka upp i Ocarina of Time (vilket hämmade spelandet). Han minns den regniga dagen när han fick Majoras Mask och blev förälskad i låten "Song of Healing" (som berör och bygger upp storyn). Han minns när han vandrade till "Toys'r'us" den små duggiga dagen 2 Maj, för att hämta ut ett guldigt fodral med texten "limited edition". Han minns de pampiga tonerna till "Introduction story" i Wind Waker och spelets superba handling. Spelen som han spelade för flera år sedan, när han utforskade Spirit Temple i Ocarina of Time, kände sig stolt över att listat ut hur man klarar Snowhead Temple i Majoras Mask och landstigit på Windfall Island i Wind Waker, var inte bara bra då utan de har alla växt mer eller mindre i hans hjärta. Du kan spela ett spel idag och säga att det är bra, men om spelet är verkligt bra vet du inte förrän om några år. Och idag så kan Simon Klein säga att de 3 varvade Zelda spelen han har är verkligen bra, och det på riktigt.

Fortsättning...

Han har väntat febrilt och otåligt i flera dagar, men slutligen damp gamecube versionen av Zelda: Twilight Princess ned i brevlådan. Han river upp kartong och allt omkring. Blir sedan helt lugn och stilla och betraktar fodralet som någonting heligt. Öppnar fodralet varsamt, tar i skivan, placerar den i kuben och slutligen sätter på spelet. Introt får han osökt på tankar om Ocarina of Time och redan här inser han att Nintendo tänker göra det igen. Och visst hade han rätt. I sex dagar så spelade han relativt mycket och gjorde allt för att dra ut på det hela så långt som möjligt, men känslorna var för stora och fick honom att fortsätta spela konstant i tio timmar vissa dagar. Slutligen har han upplevt ett av de finaste sluten på ett spel någonsin och nostalgin börjar redan flöda i hans kropp.

Kvar sitter han idag mållös och fixar med sin Wii...