Baten Kaitos

Ocharmiga karaktärer, krångligt stridssystem och hemska röster. Det var vad jag först trodde om RPG-spelet Baten Kaitos till gamecube. Dock fanns det personer i denna värld som hade spelat spelet. Personer som fick mig tillslut att göra det, vilket jag aldrig kommer att ångra, någonsin...

Inledning

Spelets äventyr kan man säga tar vid när den blåhårige Kalas vaknar upp i en säng hos en doktor i den stillsamma och vackra byn Cebalrai. Doktorn berättar att man fann honom medvetslös i skogen och att de därför tog honom till byn. Kalas tackar för hjälpen och sätter på sin metallvinge. För i denna värld uppe bland molnen kan vingar behövas och Kalas har bara en vinge, så han får använda en extra metallvinge som hans farfar gjorde åt honom. Detta får man veta precis innan Kalas vaknar upp, då man får se några sekvenser där Kalas i en av dem får denna mekaniska vinge av sin farfar. Sedan får man se en snutt där huset brinner och Kalas lillebror och farfar dör. Det är allt man vet om sin värd Kalas som har bundit sig med en ande, vilket då är du som spelare.

Att man själv inte är karaktären Kalas utan en ande som bundit sig med Kalas tycker jag är väldigt finurligt. Det gör att man integreras så mycket mer med spelet än i normala fall, både sett till handlingen och själva spelandet i sig. Dock kan det vara jobbigt att karaktärerna i spelet inte kan säga ens namn (som man fått skriva in), utan pratar, stannar upp och sedan fortsätter. Visst får man se vad som sägs i en dialogruta, men man tycker ju ändå att tekniken borde ha kommit så pass långt att den kan läsa av och uttala ett namn. Åtminstone halvbra i alla fall. Dock finns det säkert förklarliga skäl för ett exkluderande av en sådan funktion.

När man strosat runt och njutit av den lugna härliga musiken i Cebalrai ett tag, så får man möta tjejen Xelha. Hon säger egentligen inte mycket, men hon säger att hon ska till skogen och kolla på några ruiner. Sedan yppar hon ett vänligt hejdå och ger sig av med sina två medhjälpare. Kalas föreslår då att man ska gå till skogen och kolla in dessa ruiner, vilket man som spelsugen spelare inte har någonting emot.

Snabba beslut och tursamma kort

Väl i skogen som förövrigt heter Moonguile Forest får man strida för första gången och testa på stridsystemet som är kortbaserat. Rent logiskt sett går det till så att man har ett vapen eller någon form av skydd sparat i ett så kallat magnus-kort, som man sedan använder genom att använda ett kort. Första intrycket är positivt. Det är min runda och jag kan utföra ett visst antal attacker beroende på min "class-level". Jag väljer i tur och ordning några kort som har ett vapen på bilden och hoppas på det bästa. När attackerna gjorts kommer det upp en ruta där det står bl.a. hur mycket jag anföll med, hur mycket fienden försvarade sig med och givetvis total skada. I denna ruta visas det även hur mycket skada som ett visst element gjorde och vilken procentuell bonus eller avdrag det får på en viss fiende. Ett vattensvärd t.ex. är ju effektivare mot ett eldmonster än vad ett vanligt svärd är. Det finns även nummer i hörnen på korten och om man väljer kort som alla har siffran 3 eller väljer dem på så sätt att en stege eller kåk bildas, så får man en procentuell bonus på sin attack beroende på hur avancerad nummerföljd man har.

När det sedan är fiendens tur att anfalla väljer jag först en fin hjälm som jag tycker verkar bra, men fienden gör givetvis två attacker och när jag skall blocka den andra ser jag till min förtvivlan att korten är mörka. D.v.s. att av de kort jag fått upp så finns det inget kort som kan skydda mig. Och det är här stridssystemets svaghet ligger. Att allting rör sig lite om tur på så sätt att det gäller att ha rätt kort på handen vid rätt tillfälle, vilket är väldigt frustrerande när man inte har turen med sig. Dock är det en faktor som bidrar till svårighetsgraden och gör att man måste tänka till lite extra. T.ex. om fienden ska göra tre attacker och du har bara attackföremål på handen, ska du då välja att "kasta" ett kort (d.v.s. man försöker använda det när det inte går) eller ta smällen för att satsa på en fet attack nästa runda. Sedan handlar det givetvis om att hitta en bra balans i sin kortlek, vilket kräver en del hjärta, hjärna och besvär. För det finns många banor att tänka i. Ska man ha alla kraftfulla vapen i leken? Eller ska man satsa på att bara ta med element som inte tar ut varandra? För i Baten Kaitos finns det element som är varandras motsatser, som t.ex. vind och jord eller ljus och mörker. Använder du en ljus och mörker attack i samma runda så kommer de att ta ut varandra, vilket resulterar i att den totala skadan blir nära noll. För skadan räknas ut när slutattacken är över och inte vid varje liten enskild attack, vilket betyder att även om du inte blockat alla attacker så kan du vara oskadd eller det motsatta om man nu vill så vid rundans slut. Det finns så många olika strategiska aspekter att tänka på när man strider att man skulle kunna göra en hel vetenskap om det och grejen är den att dina beslut du gör måste ske på några sekunder, men det brukar för det mesta gå bra. Man kan alltså inte bara ta det lugnt och tro att det är ett jävla simpelt kortspel, utan det är bra mycket mer intensivt och fartfyllt än så.

The End Magnus

Kalas hinner upp Xelha i skogen och tillsammans tar de sig fram till en plats där de får möta en slags boss. När de besegrat bossen visar det sig att de har släppt lös ett speciellt magnus-kort. Ett kort innehållandes en enorm kraft. Detta kort tas av mannen som dödade Kalas farfar och han tar kortet i imperiets namn, vars kejsare verkar ha ett visst intresse i de fem "end magnus" som de heter. Man behöver inte vara ett geni för att förstå att alla fem korten tillsammans innebär någonting dåligt för den värld som består av några öar i himlen. Detta blir givetvis grunden till handlingen i spelet. Att man mer eller mindre ska rädda världen, men Baten Kaitos handlar egentligen om så mycket mer än att bara det. Det finns inte mycket mer att säga om handlingen än att den är väldigt bra, om man nu inte ska avslöja alltför mycket. Allting knyts ihop riktigt bra i slutet så jag vet inte vad. Varje liten detalj man undrat över och även sådana som man tagit för givna spelfenomen får sin förklaring. Att cirkeln är sluten har nog aldrig känts som ett så solklart uttryck som här.

Vad som annars kan vara befogad kritik av handlingen är att vissa av karaktärerna känns måttligt ointressanta (läs: Gibari och Lyude), vilket aldrig är bra för ett RPG. Dock vägs det upp av att relationerna mellan vissa är så pass intressanta och att andra är riktigt störtsköna (läs: Mizuti). Karaktärernas röstskådespeleri är dock i många fall riktigt bedrövligt. Visst finns det några som är bra och okej, men merparten är nästan hemska. Visserligen vänjer man sig efter ett tag och man kan stänga av rösterna om man vill och förlita sig helt på textningen, men det känns lite som att känsloyttringarna går förlorade där. Det visas en bild vid sidan om vad en person säger med ett visst uttryck, men det kan aldrig ersätta tonerna av en röst, även om rösten i fallet är rent utav sagt dålig. Sedan finns det bara ett fåtal ansiktsuttryck som spelet kör med i dialogrutorna, men jag måste säga att de som gjorts är fint gjorda. De ger en mer rättvis bild utseendemässigt av vissa karaktärer än vad gestalterna i filmklippet till intro gör.

Ljuvliga toner och vardagligt spelande

Även om öronen blir misshandlade av visst röstskådespeleri emellanåt, så är de på en euforisk eskapism i större delen av spelet. För musiken är i princip genomgående underbar. Stridslåten är briljant. Vackra fioler och bra tempo gör att den blir mer än uthärdlig genom hela spelet. Låten som spelas när man ska gå från en plats till en annan på en ö är så fenomenal att jag faktiskt bara står kvar, sluter ögonen, lutar mig tillbaka i soffan och bokstavligen njuter. En låt som kan få en att koppla av på ett sådant sätt och framkalla sådana känslor är värd en av många eloger som Baten Kaitos bör få för sin musik.

Själva spelandet utanför striderna är vad man skulle kunna kalla klassiskt RPG-spelande. Man går till en butik och köper lite nya vapen och sköldar för att sedan bli självbelåten över karaktärens styrka. Dock finns det givetvis en del att nämna. För att kunna plocka upp föremål och använda dem senare eller ge dem till någon, så måste man fånga deras "magna essence" i ett tomt magnus-kort. Dessa tomma kort kan man säga är lite som motsvarigheten till flaskorna i Zelda serien. Sedan finns det speciella magnus-kort som man bara kan använda utanför strid och till skillnad från striderna så försvinner de efter man använt dem. Det kan vara kort som kan bota en från förgiftning eller kort som kan återuppliva en tillfälligt död gruppmedlem. En så kallad "action command" knapp finns också. Den fungerar på så sätt att du går fram till något föremål och helt enkelt trycker på A om ett utropstecken uppenbarar sig. Vad som händer beror på vad det är du fifflar med, men mestadels rör det sig om att man hittar något eller en förfrågan om du vill spara något i ett tomt magnus-kort.

Variation med skönhet

Variationen mellan olika platser är trots allt god och det förekommer riktiga hjärndödar pussel, som jag själv personligen älskar medan andra hatar. Dock kan jag önska att det fanns flera platser på varje ö, men det rör sig nog snarare om ett konstant suktande efter mer i detta fall än en spelmässig brist. Sättet man går upp i level på är faktiskt ganska unikt. Istället för att man går upp i level direkt efter en strid p.g.a. en viss mängd erfarenhet, så måste man gå till en kyrka och be, vilket betyder att man ska reflektera över sina erfarenheter för att bli bättre. Det är på både gott och ont skulle jag vilja säga. Det bra med systemet är ju att det dels verkar helt logiskt och att det sedan skapar en illusion av att man inte behöver hålla på och nöta monster, vilket är mer skönt än vad det är bedrägligt. Det sämre är ju att man måste leta upp en blå blomma varje gång man känner att man vill gå till kyrkan för att levla upp. De blå blommorna används förövrigt också för att spara vid. Det finns även röda blommor som man endast kan spara vid och inte komma till kyrkan med. Dessa används mer frekvent i grottor och andra typer av tempel där det förekommer en mängd monster att slakta.

Något som jag inte nämnt under hela recensionen hittills är grafiken. På bild kanske det inte ser fullt så imponerande ut, men när man väl sitter där och spelar så blir man fullkomligt hänförd. Alla vackra förrenderade bakgrunder och objekt är gjorda med otrolig omsorg känns det som. Och när jag säger att Baten Kaitos är vackert menar jag att det är vackert och inte att det var vackert år 2005. Dock har myntet en baksida. Alla dessa små gulliga detaljer med mera, gör att det för mig kan bli svårt att urskilja vad som är vad. Jag tror att jag några gånger var fast i spelet p.g.a. att jag helt enkelt inte såg att det fanns en ingång på ett ställe eller en stege vid bergskanten. Hursomhelst är spelet i mina ögon en riktig ögonsten och det tog ungefär 30 timmar innan jag hade slutat att bli imponerad av det grafiska. Spelet i övrigt tar ca 55 timmar att klara. Sedan finns det givetvis en mängd sidouppdrag. Allt från att samla namn till ett familjeträd till att hämta snö till en pojke som blivit utkörd från sitt klassrum. Alla dessa 55 timmar skulle jag också vilja påstå har en perfekt svårighetsgrad. Baten Kaitos balanserar perfekt på linan när det kommer till den punkten. Punkten som ligger fint lagd mellan frustration och underhållande utmaning.

Utvärdering

Att Baten Kaitos är ett av gamecubes bästa spel råder det inget tvivel om. Det är både engagerande och till viss del berörande med en underbar handling. Vad man kan undra över för att verkligen få en bild av spelets kvalité är om det är bättre än Tales of Symphonia. Svaret är Ja. Det må vara mer linjärt, men det är en petitess om man ser till den magnifika helheten. Här har man lyckats göra en handling som inte innehåller hundratals olika klichéer och är originell på sitt sätt. Grafiken är underbar och likaså musiken. Omspelningsvärdet kanske inte är lika stort, men spelets början och upplösning cirkulerar än idag runt om i min kropp och får mig att blicka tillbaka till den fantastiska tid och upplevelse Baten Kaitos bjöd på. Men viktigast av allt, jag är inte Kalas, jag är inte Xelha, utan jag är mig själv. Och för en gångs skull så älskar jag det...

Betyg: 9/10
En vacker saga som handlar om så mycket mer än att bara rädda världen.

Simon Klein