Chrono Trigger

På det gamla goda 90-talet, då Square och Enix inte var samma bolag, bildades för en stund en utvecklargrupp beståendes av ett gäng framstående spelskapare. Det var ett samarbete mellan de två jättarna - en mix av Final Fantasy, Dragon Quest och den världsberömde manga-tecknaren Akira Toriyamas tecknarstil - det ultimata samarbetet, Dream Team. Världens bästa rollspel hittills skulle nämligen skapas, och gavs namnet Chrono Trigger, ett namn som fortfarande tio år senare skulle uppfattas som närmast gudalikt bland många spelare...

Det finns vissa spel som man vet att man måste ha, i alla fall enligt en stor lyrisk skara anhängare av den respektiva titeln. Vissa av dessa kretsar tillber ett nästan helt okänt spel, och är därför relativt små, medans andra har en mer känd titel som husgud, och är följaktligen gigantiska. Efter att ha upptäckt att ett visst Chrono Trigger var heligt för närmast alla rollspelsfanatiker, så var det givetvis självklart att jag också var tvungen att lägga ett par giriga händer på ett exemplar för att ta del av det förmodade undret...

Once upon a millennium

I en liten stuga nära slottet Guardia, tar en viss pojke med en gigantisk, röd kalufs, sina första andetag av den friska morgonluften. Måsarna må skratta utanför och ett sömnigt lugn må fortfarande råda i det lilla huset, men idag är ju den stora dagen som Crono har sett fram emot och haft turen att få uppleva - starten på ett nytt milennium, och början på en oväntad resa genom dimension nummer fyra, tiden. Det varma, vackra morgonljuset skiner in igenom fönstret och gör mig upplyst om att Trigger tillhör konsolens toppskikt rent utseendemässigt. Snabbt blir jag också medveten om att Crono lider av en väldigt jobbig sjukdom som borde ha varit utdöd redan för tio år sedan, nämligen stumhet. Spelets huvudperson utstöter med andra ord inte ett läte under hela äventyret, utan kniper käft till förmån för de övriga karaktärerna. Det är minst sagt tråkigt att Square har låtit frontfiguren följa denna stereotyp. Nåväl. Uppstigen och färdig för att festa loss på festivalen, som hålls på torget ett stenkast ifrån sitt hem, beger sig Crono ut på världskartan, där en låt som passar som starten på en lång resa spelas, medans det fyrverkeri-omgivna torget tålmodigt väntar på den blivande hjältens anländande.

Ackopanjerad av glad musik, smällare och dans, springer Crono genom den överfulla festen, för att ta sig en titt på Luccas nya uppfinning som avtäcks inom kort. Den lilahåriga uppfinnarinnan med det italiensk-klingande namnet är en barndomsvän till huvudkaraktären, och är ett geni av sällan skådat slag, som dock dras av en irriterande åkomma: att hennes fantastiska uppfinningar alltid tenderar att ha åtminstone en skruv lös, vilket jag snart får ett exempel på... Lite längre upp på millenium-festen strosar en ung, blond flicka omkring, vars öde också kommer att avslöjas just den här dagen. Minuten senare stöter en rusande Crono ihop med tösen, och båda kastas lång väg vid kollissionen. Ett smycke tappas av flickan, men som den sanne gentlemannen Crono är, lämnar han tillbaka det till dess rättmätiga ägare, och får sig ett tack som belöning. Den unga kvinnan avslöjar därefter sitt namn - Marle, och frågar om hon får följa med och dela karnival-nöjet med sitt smyckes räddare - det tackar sjävklart Crono inte nej till!

Efter en tur runt nöjesfältet, så är det dags för Luccas nya, spännande uppfinning att avtäckas, och en mycket "stor" och *host* entusiastisk folksamling sluter upp bakom den stolta uppfinnarinnan och dennes lika fiffige och tekniske far. Maskinen visar sig vara något så originellt och högteknologiskt som en materia-förflyttare. Teleporteringsmaskinens föräldrar vill ha en försökskanin bara för att se att maskinen fungerar ordentligt och därmed överbevisa den skeptiska publiken. Ingen passar givetvis bättre för ändamålet än Crono, och faktiskt så lyckas experimentet; utan problem förflyttas den modige försöksmänniskan ifrån den ena plattan till den andra i en handvändning, vilket resulterar i att Marle blir lyrisk och också måste testa underverket till mackapär. Men nu går det givetvis fel - en reaktion mellan flickans smycke och maskinen gör att en förskräckt Marle teleporteras iväg, men inte till den väntade destinationen - utan till en annan plats, som ska bli ett andra hem för en viss skara utvalda karaktärer, det förflutna. Det enda som finns kvar av Marle är det ödesdigra smycket. Nykär är Crono självklart medveten om att han är tvungen att ta tillbaka sin älskling, oavsett vartifrån. Han sätter på sig halsbandet och ger sig av till svunna tider... Om denna prolog betraktas som involverande eller inte varierar självklart från person till person. Själv klassar jag CT:s story mer som klassisk än underbar, originell och djup; kanske är det inte bara lite ironiskt att ett av världens mest uppskattade rollspel ska sakna det som är mest betydande för genren - en stark och känslosam story som man själv känner sig delaktig i. Eller så är det bara jag som har missuppfattat alting och missat någon stor poäng, fast det är nog rätt otroligt...

Låt oss resa fram och tillbaka - från urtid till tidens ände

Chrono Triggers huvudsakliga tema är alltså tidsresor. Att lyckas med att skapa ett trovärdigt och bra spel ifrån denna grund kräver ett ganska omfattande arbete, där många faktorer måste vägas in för att allt ska vara logiskt och förhoppningsvis intresseväckande. Görs allting rätt kan resultatet dock bli häpnadsväckande, men för Triggers del hamnar det någonstans mitt emellan. Det finns fem stycken riktiga tidsperioder att flänga runt emellan - för det är mest flänga runt mellan dessa man gör, detta för att utföra ett antal småäventyr och till slut hindra den gigantiske skalbaggen Lavos ifrån att förstöra den lilla världen som CT utspelar sig i. Denna upptäckt gör hjältarna när de efter en snabb visit i medeltiden råkar kastas in i en framtid där mänskligheten lever i ångest, fattigdom, hungersnöd och allmän depression och stöter på en dator med information i minnet som visar data från en tid 1000 år efter deras egna nutid - en högteknologisk värld som bombats sönder av Lavos vrede. Tidsperioderna omfattar såväl urtid som medeltid, nutid och framtid, samt en epok belägen mellan grottmänniskotiden och medeltiden. Det tråkiga är att spelets värld - som ovan nämnt - inte bara är liten, utan nästan mikroskopisk, något som man blir varse om när man får tillgång till ett fordon som låter en flyga över världskartan i snabb takt. Variationen blir således väldigt lidande, och spelet känns lite klaustrofobiskt... Nu har jag kastat ur mig förskräckligt mycket kritik, men den är inte obefogad, då det faktiskt är några av de då främsta rollspelsmakarna som ligger bakom spelet. Nåväl, varje era är åtminstone präglad av superb och miljö-anpassad musik, som skaparen kan vara riktigt, riktigt stolt över; i ugga-bugga-åldern spelas rytmer som är som hämtade ifrån stenåldern, och i framtiden dystra, dova toner som informerar mig om att befinner mig i en värld där lycka inte existerar. Jag skulle till och med vilja påstå att det aldrig har skapats ett bättre soundtrack än Chrono Triggers. Aldrig. Tyvärr är en av de nödvändigaste melodierna helt opassande och irriterande - läs vidare...

Låt oss strida för början på en ny era!

För revolutionera och uppgradera är vad Dream Team verkligen har gjort med genren. Stridsmässigt, alltså. Bataljerna i spelet var både uppfriskande och nyskapande när liret tog sin plats i de amerikanska butikshyllorna 1995, och skulle göra så att det för en gångs skull var roligt - inte jobbigt - att strida. Chrono Trigger stänger alltså ute det plågosamma viruset med namnet "random battles", eller på svenska: slumpmässiga strider; fiender som poppar upp när du vill och inte vill det (i mitt fall vill jag det aldrig). Det är alltså en fröjd att spela CT mot att spela Final Fantasy, då känslan av att slippa det förskräckliga beskedet om en stundande fight en gång i sekunden är helt underbar. Du väljer alltså till relativt stor del själv när du vill spöa upp ett par monster. Varför jag säger relativt är på grund av att du på den största delen av platserna du besöker ofta blir påhoppad av vildsinta slimeblobbor och fåglar trots att du inte vill det. Systemet ger alltså en illusion av frihet, som dock är lite falsk. Nog om det, nu är det dags att gå in på det viktigare ämnet: hur striderna fungerar. Striderna tar plats direkt på skärmen; du kastas alltså inte in i någon speciell kampscen, vilket sparar tid. CT har lånat Final Fantasy ATB-mätare; denna måste laddas upp fullt innan karaktären kan utföra en attack eller strategi. Handlingarna du har att välja mellan i stridens hetta är till den största delen de vanliga: attackera, försvara dig, använda föremål, eller tekniker/kobinationer. Det sistnämda är synonymen till magi, men teknik-systemet har en speciell och ganska intressant funktion: om två eller tre karaktärers ATB-mätare är fulladdade samtidigt kan dessa utföra en kobinerad attack, som oftast är betydligt starkare än en enskild. Låt mig ge ett exempel: säg att Crono har tekniken spincut och Marle magin ice, efter att ha samlat ihop tillräckligt med teknik-poäng (erhålls efter avklarade strider i varierande mängd), upptäcks dubbel-tekniken ice sword, vilken låter Crono attackera med sitt svärd med iselementet som hjälp till att orsaka större skada på fienden. Sex stycken karaktärer och en mängd färdigheter är allt jag behöver säga för att du ska få en uppfattning om hur pass många tekniker som går att upptäcka. Effekterna som blixtrar till på skärmen vid utövandet av en attack varierar ifrån spektakulära till ganska enkla och trista. Det förstnämda dominerar dock - och ingen lär bli besviken på pixlarnas skönhet i striderna heller. Drabbningarna är med andra ord väldigt lyckade i det stora hela, men musikälskare som jag är, måste jag klaga på den tradiga melodin som spelas i bataljerna. Denna är lugn och framkallar ofrivilliga gäspningar hos mig, och är allt annat än en bra kamp-låt. Tråkigt nog förstör denna avskyvärda melodi mycket av stridsviljan, men det är nog som tur är ett mindre problem för de flesta andra än för mig.

En klassiker och ett viktigt spel

Chrono Trigger genomsyras av fantastisk musik, vacker grafik och en kontroll som heter duga. Dream Team lyckades med att förbättra och leda in RPG-genren på en ny väg med sitt nya och fräscha stridssystem, men lät istället storyn lida, vilket var ett stort misstag. Trots det blev CT en klassiker och är ett måste för varje rollspels-fan, men förvänta dig inte alltför mycket - då finns risken att du blir besviken, något jag bittert fick erfara.

Betyg: 8/10
Lars Lagerqvist