The Legend of Zelda: Twilight Princess

Jag sätter på spelet. Link sitter på sin häst Epona, som sedan sätter fart. Mina öron möts av stämningsfull och smått berörande musik. En rysning går igenom kroppen. Epona galloperar över en magnifik bro för att sedan löpa fritt över ett mäktigt fält. Kameran åker över marken för att sedan zooma ut och fokuserar sedan på Link och Epona, och jag känner igen sättet. Jag känner igen det från mästerverket Ocarina of Time. Då förstår jag, Nintendo tänker göra det igen.

Inledning

Istället för att berätta om hur höga förväntningarna är och hur väntan har varit sedan spelet först visades på E3 mässan 2004, så sätter jag er direkt in i hur mitt äventyr började i byn Ordon.

Spelets början tar vid som Link i den harmoniska byn Ordon, som är omgiven av idylliska ängar och fält. För en ny spelare så skulle de första speltimmarna när man vallar får, leker med byns barn och metar fisk, inte vara särskilt underhållande. Men för min del är det bara underbart för varje sekund jag får njuta av byns lugn. Sedan händer det. Ett av byns barn springer iväg efter en apa och försvinner in i skogen och det blir Links uppgift att hämta ungen, vilket han lyckas med. Efter strapatsen så upptäcker byns vackra flicka Ilia att hästen Epona är skadad och ger Link en rejäl utskällning. Hon går sedan helt sonika till en källa för att läka Eponas sår, men hon är fortfarande sur på Link, så pojken Colin får förklara vad som hände i skogen dagen innan. Nu när Ilia väl är lugn och ska önska Link lycka till för morgondagens resa till Hyrules slott, så brakar mörkret som jag misstänkte fanns där någonstans lös. En monsterliknande varelse ridande på ett vildsvin stormar in och Link slås medvetslös.

Fantastiska karaktärer och en briljant handling

När Link vaknar visar det sig att alla byns barn har blivit bortrövade. Jag vandrar omkring lite och upptäcker en gigantisk mörk guldig "vägg". En arm flyger ut ur "väggen" och drar in Link. Link har nu hamnat inom "twilightmörkrets" ramar och det tar inte lång tid innan han faller ner på knä och förvandlas till en varg, medvetslös. Link vaknar upp igen fortfarande i formen av en varg fastkedjad vid foten i en fängelsehåla någonstans. Plötsligt så dyker en lustig kattliknande varelse upp. Först är varglink lite fientlig, men det visar sig att Midna som hon heter vill hjälpa Link. Dock verkar hon ha en lurig baktanke med det hela. Midna är Zelda Twilight Princess stora övertag gentemot dess föregångare. Istället för en irriterande fe som man med jämna mellanrum vill slå ihjäl, så är Midna en karaktär som är klockren med sina sarkastiska kommentarer och för handlingen vidare och är en av faktorerna som ger spelet sin yttersta glans. Midna är dessutom så mycket mer än bara en karaktär. Midna växer med spelets gång samtidigt som man integreras med Link till en varelse som man faktiskt bryr sig om ordentligt och sättet hon gullar med varglink på är genialt. Karaktärernas design i övrigt och deras kroppsspråk är något Nintendo verkligen lyckats med. Även fast jag egentligen inte vet så mycket om dem, så tror jag mig veta deras förflutna och därför känns alla deras handlingar och uttryck trovärdiga. Det är inte bara människorna som känns verkliga utan också djuren, framförallt Epona som har en mängd småpyssel för sig.

När Midna och Link tagit sig ur fängelsehålan och pratat med en viss person, så väcks mitt intresse och spelbegär rejält. Jag har naturligtvis fått reda på anledningen bakom "twilightmörkrets" spridning och en bit av handlingen, men jag vill veta mer. Och det är det som främst präglar min drivkraft genom spelet. Jag vill veta mer om handlingen, som till en början kan kännas grötig, men som i slutet av spelet känns glasklar och är utan tvivel den bästa i ett Zeldaspel hittills om man tänker efter. Det visade sig att historien bakom Hyrule, prinsessan Zelda och Midna varken var så simpel eller komplex som jag trodde.

Sprudlande estetik och kontroll till svärd

Vid ankomsten tillbaka i Faron Woods så upptäcker jag hur vackert "twilightmörkret" påverkar naturen. Visst hade förhandstitten när jag först förvandlades som varg varit övertygande, men jag kunde aldrig drömma om så surrealistiska vackra bilder. Svarta pixelliknande fyrkanter stiger från marken, färgerna präglas till stor del av rött och gult, samt av andra mörka toner. Även fast Zelda Twilight Princess innehåller en del smetiga texturer och är tekniskt underlägset spel till Xbox 360, så är det bland det snyggaste jag sett och det slår knock out på det mesta i estetisk väg.

Äntligen har jag tagit mig till första templet och man får känna vad kontrollen verkligen går för. Som väntat känns kontrollen fortfarande helt komplett. Både som människa och varg. Jag har svårt att finna något jag stör mig på överhuvudtaget. Stridssystemet, kameran, hanteringen av föremål, ja allt är i princip felfritt.

Farliga tempel, stora bossar och döda föremål

Till min förvåning är första templet ingen liten fjutt start som dekuträdet i Ocarina of Time, utan ett riktigt tempel. Templena i spelet är givetvis underhållande, lagom stora och många, men är för mig personligen lätta. Eftersom jag kan Zelda resonemanget att det är oftast föremålet man hittat i templet som är nyckeln till gåtan i samma tempel, vilket kan tyckas är lite synd, men å andra sidan så vore det ju inte vara Zelda annars. Dessutom känns föremålen i templena för mycket skräddarsydda för just det templet. Mest påtagligt är detta fenomen i sjätte templet där man får ett föremål som sedan är i princip totalt värdelöst resten av spelet. Sedan kan en del pussel kännas kopierade från tidigare spel i serien och ibland kan likheterna med Ocarina of Time lysa igenom lite väl starkt. Dock ska man inte låta sig bländas. För innovationen finns där och inte bara i templen, utan även ett visst eller vissa föremål i sig framförallt. Jag måste givetvis också ge Nintendo en eloge för att spelets vattentempel inte är fullkomligt hjärnavlivande och drygt. Dock är det ett annat tempel i spelet som har gett mig traumatiska upplevelser, men är samtidigt det fräschaste genom sin framtoning.

Bossarna i Zelda Twilight Princess är stora, väldesignade, och läskiga, men framförallt underhållande spelmässigt. Dock är de på tok för enkla i min mening och sättet att besegra dem på är alldeles för uppenbart. Man kan säga att den knappa svårighetsgraden är spelets största brist. Men vid närmare eftertanke är bossarna här egentligen inte enklare än i något av de andra 3D spelen i serien med undantag för Majoras Mask. Trots att bossarna kan kännas för lätta, så är alla minnesvärda. Speciellt den fjärde som är en bastant milstolpe i vad man skulle kunna kalla bossinnovation.

Frihet och musik

Efter första templet när jag går ut på Hyrule Field nås mina öron av en av de pampigaste låtarna jag någonsin hört. Jag stannar till och är kvar på fältet bara för att få lyssna på musiken. Eller rättare sagt jag rider runt på Epona bara för att få njuta av den underbara frihet som spelet erbjuder. Dock känns friheten relativt inskränkt och spelet i sig linjärt i början av spelet, men det är då spelets handling främst byggs upp, vilket avtar efter tredje templet som i sin tur kan kännas lite synd. Samtidigt är det just friheten som ökar efter tredje templet, så jag antar att det gäller att finna en balans där i mellan. Dessutom tror jag det var lite Nintendos mening att främst satsa på handlingen i början för att senare möjliggöra det jag gillar mest, "hardcore gaming" av templen.

Musiken i Zeldaspel brukar präglas av pampiga fältlåtar och anspråkslösa tempellåtar, vilket även är fallet i Twilight Princess. Dock har de plockat in alldeles för många gamla hedliga Koji Kondo "sounds" och jag saknar nya fräscha hits. Visst är Hyrule Field låten en av de bästa Zeldalåtarna som gjorts och musiken i Kakariko Village är riktigt skön, men det räcker inte. Dessutom känns det flitiga användandet av Hyrule Field temat i olika stilar lite väl påtagligt, men resultatet är varje gång förvånansvärt bra och kan därför inte bli mer rätt placerat. Ibland så samarbetar bilder och ljud med en sådan perfektion att man blir totalt överväldigad och försvinner i någon slags eskapism. Som t.ex. när jag för första gången besöker fiskestället. Mina ögon möts av en fabulös miljödesign, träden, vattnet, ljussättningen, ja allt kompletterar varandra perfekt och platsen känns som ett smärre utopia. När mina öron dessutom blir berörda av musiken, så kan jag inte annat än att tänka bokstavligen "Fan vad det här spelet är underbart".

Sidouppdrag, finesser och irriterande fenomen

Liksom andra Zeldaspel så har Zelda Twilight Princess ett antal sidouppdrag, vilket bidrar till spelets storlek. En vanlig genomkörare av spelet där man gör ett och annat sidouppdrag kräver ca 50 timmars speltid. Exempel på saker vid sidan av huvuduppdraget man kan roa sig med är att paddla kanot nedför en flod eller leka cirkusstjärna. Dock består de flesta större sidouppdrag av samlande och jag saknar uppdrag i klass med kamerauppdraget i Wind Waker och jag skulle vilja säga att Zelda Twilight Princess har för få sidouppdrag. Andra saker man kan irritera sig på är att man måste förvandlas till varg för att teleportera sig mellan platser, vilket blir möjligt längre fram i spelet. Sedan kan vissa extrema miljöer kännas lite väl tråkiga och det är då man saknar en eventuell oas i öknen eller en varm källa med blommor omkring i de snöiga bergen. Samlandet av ljustårar i spelets tidigare timmar är stundtals enformigt och tradigt, men jag antar att man måste gå genom dalen för att nå toppen. I övrigt har Zelda Twilight Princess flera finesser som t.ex. brev som man tar emot innehållande diverse information från exempelvis en butik. Det finns så otroligt mycket mer jag skulle vilja berätta om, men som jag inte hinner. Jag skulle vilja berätta om varje person, hur stadsfolket verkar vara helt oberörda av en stor guldig vägg som skiljer dem från slottet, hur hemskt "twilightmörkret" är där folk blir som rädda vilsna själar och jag skulle framförallt vilja förtälja om spelets superba slut, men det är sådana saker som det är upp till dig att uppleva och mig att tiga om.

Utvärdering

Att Zelda Twilight Princess är ett av tidernas bästa spel råder det inge tvivel om. Den stora frågan är om det överträffar 1998 års mästerverk Ocarina of Time. I Zelda Twilight Princess är både Link och Zelda snyggare än någonsin, Hyrule Field är större och handlingen är bättre än i Ocarina of Time, men Twilight Princess saknar något som dens föregångare har. Antagligen är det delar av en magi som försvunnit p.g.a. att spelet är för genomarbetat. Ändå finner jag mig själv nynnandes på låtar från spelet och jag känner redan nu unika nostalgikänslor som aldrig Ocarina of Time framkallat, vilket får avgöra saken i Twilight Princess favör. Jag längtar tillbaka till Hyrules ängar, jag saknar Midna, jag saknar Colin och Zelda, och jag är faktiskt känslomässigt berörd. Det är då jag förstår. Det är jag som är Link...

Betyg: 10/10
Ett storslaget estetiskt och episkt mästerverk. Där grafik upphör att vara upplösning och texturer, och istället övergår i konst.

Simon Klein